Somewhere in Copenhagen.

Ett plötsligt möte med en bekantskap från förr. En hastig förnimmelse om det förflutna. En transport tillbaka i tiden, och ett möte med ett yngre jag, som under de gångna åren gömts undan i minnets yttersta vrår. En reflektion av sig själv som inte har setts eller blivit påmind om på många år. Att plötsligt kastas tillbaka i tiden. När tiden ögonblickligen står stilla, samtidigt som det på påtagligaste sätt varsnar om dess obevekliga gång. En känsla av att stanna upp, men att samtidigt framskrida.

Trevande samtal, men ändå rättfram. Bekant, men ändå främmande. Fast i ett ingenmansland, men ändå på välkänd mark. Två förflutna jag, och ett nuvarande vi. Åtskilda av tidens osynliga vägg, men bundna av dåtidens minnen. Starka minnen och intensiva känslor. Trots att dessa bekantskaper sedan länge lämnat sin vardagliga plats i våra liv, finns de ständigt närvarande; med formativa intryck och permanenta spår präglar de oss än idag.

Samma blick, men nu kantad av visdom. Ett klingande skratt med värmen från förr, men med en mognare stämma. Ungdomens sorglöshet och högmod är upplöst av livets triumfer och missöden; en övergång till visdomens tillförsikt och nostalgi. Samma samtal, men uppfyllda med andra erfarenheter.  Samma kärna, men annat skal. Genom livets toppar och dalar har tidens tysta skulptör framskridit sitt verk.

Nostalgi infinner sig när det finns något att vara nostalgisk över. En klocka som tyst i bakgrunden slagit, är tiden nu inne för ålderns vemod. Insikten att man nu uppnått åldern att ha något att vara nostalgisk över. Det påtagligaste sättet att varsna om tidens obevekliga framfart. En konkret kvantifiering av tidens gång.

En påminnelse om att tid har passerat. En påminnelse om åldrande. En bekantskap som löpt linan ut. Fortsätter man där den var eller påbörjar man en ny? Ett bittersött avslut, eller en förväntansfull start på något nytt? Att kastas in i en epilog, eller att segla med upptakten till nästa prolog?